Det är när jag sitter så här på klipporna vid havet som inser att jag saknar det. Att kunna blicka ut över den obrutna horisonten och känna saltdoften från vattnet. Det blir liksom inte riktigt detsamma att sitta vid Mälaren. Har man fötts med kustblod i ådrorna så kommer man antagligen alltid att ha det. Måsarnas skri och tången, den som doftar så starkt om hösten. Vissa skulle nog säga att det stinker, men jag saknar det. Har man sedan turen att få sitta med en kopp kaffe i handen på morfars zebrarandiga bilfilt, ja då kan det knappast bli bättre. 

Det var gassigt och vackert i Oskarshamn den där dagen. På kyrkogården hängde värmen och dallrade ovanför gravstenarna och svetten pärlade sig i pannan när vi skänkte våra älskade förfäder en tanke. Ute på Gunnarsö camping stod husvagnarna tätt, ett och annat tält hade dock förirrat sig in i smeten. Grillarna glödde och från hopptornet ute i vattnet hojtades det av skräckblandad förtjusning. En och annan tvekade, andra hade modet att hoppa. Det var en fin dag i mormors fotspår.

Godnatt!