Det är väldigt rogivande att pyssla med det sista vid sommarstugan inför vintern. Löven som ska krattas tillhör väl inte den roligaste sysselsättningen, men de blir ett fint skydd i rabatten till alla små växter som ska brottas med vintern. Kanske får de ett lite varmare vinterhalvår på så vis. Förra årets lövisolering visade sig i alla fall vara en succé. 

Desto roligare är det att göra sig självförsörjande på fröer. Ringblommorna och Luktärten, Ruccolan och Vallmon. Det är lätt att känna sig rik när man breder ut alla frön för torkning på tidningspapper. Om några veckor hamnar de i små vita kuvert i väntan på att pillas ner i jorden redan till våren. 

Höstbesöket vid sommarstugan blir på sätt och vis som ett bokslut för mina planteringar. Vad var det som trivdes och vad kan göras annorlunda till nästa år. Vilka behöver mer ljus, vilka kräver extra stöd. Allt skrivs ned i den lilla anteckningsboken och läses noggrant inför nästa års fröplantering.

Årets vinnare på grönsaksfronten blev Bondbönan. En förhållandevis lättskött växt som gav massor av välsmakande bönor. I perennrabatten tog mina frösådda Kokardblomster hem guldmedaljen. Jag ska medge att jag var tveksam medan de ännu stod under extrabelysningen i vardagsrummet i våras. Men attan vad de tog sig! Om de växte så här frodigt redan i år får väl förväntningarna anses som skyhöga inför nästa säsong. Men, på Småländska höglandet kan allt hända. Vintrarna är prövningens tid, så jag måste lära mig att inte låta tankarna om frodighet bli allt för stora.

Det är alltid lite vemodigt att stänga sommarstugan på hösten. Vinterhalvåret blir plötsligt väldigt påtagligt. Det går liksom inte att jämföra den livliga och solrika sommaren vid stugan, med det jag upplever på hösten. Det är tyst som i graven och ibland kan man nästan förnimma suset från sitt eget blod som sveper runt i kroppen. För mig som njuter av tystnaden är det en närmast sakral upplevelse. Fåglarna vågar sig fram ur snåren och har man tur kan man få se arter man aldrig ser när turistsäsongen vid sjön går på högvarv. I helgen såg jag Spillkråkan på nära håll och jag förvånades över hur stor den är. Stjärtmesarna kom på besök och hittade uppenbarligen lite smågott att äta i de kala björkarna. Nötskrikan åt sig mätt på en av de framhängda talgbollarna. Över sjön flög Gråhägern nästan ljudlöst.

Det är så här jag vill uppleva årstiderna. På landet, där skiftningarna blir tydliga och verkligen har sin charm. 

Godnatt!