Nu börjar det märkas att man närmar sig slutet av säsongen. Jag är dödstrött när som helst på dygnet, i synnerhet när klockan ringer. Det är ett slitet, nästan helt transparent ansikte som möter mig i spegeln på morgonen. Ögonen är så torra att inte ens linserna fäster. 

Väl på jobbet måste jag slå på energin, helst på högvarv om det går. Mjukisdjuret, tillika Pandan, är min bästa vän och räddare i nöden. Han klättrar upp på huvudet och släpper en fjärt lagom tills bilden tas. Allt medan ungarna skrattar tills de kiknar. Sedan sitter Pandan där på huvudet hela förmiddagar och gör min hårkvalitet elektrisk och fluffig. 

Ingen får röra Pandan. I synnerhet inte på förskolor där hårlössen hoppar mellan barnen. Kan löss även trivas i pandapäls? Jag vågar inte chansa i varje fall.

Godnatt!