Vad gör man helst en regnig söndag i november? Jo, man går på Skansen och slipper allt vad köer heter och får små, fullständigt fantastiska visningar av guider som skiner upp över att det överhuvudtaget kommer någon och besöker dem. Jag tror aldrig att jag lärt mig så mycket om svensk landsbygdshistoria som denna gråmulna söndag i november. 

I skånelängan fick vi dessutom smaka äppelpaj med krisp av kavring och det gick inte av för hackor vill jag lova. Eftersom det var Mårtensafton bjöds även på Svartsoppa men den tackade jag vänligt men bestämt nej till. Jag är verkligen inte kräsen med maten på något vis, men Svartsoppa bär mig av någon anledning emot.

Inget skansenbesök utan en titt på djuren. Visserligen har man lärt sig att inte ha för höga förväntningar på de små liven, men just denna helg fick jag se fler djur än jag sett tidigare. I vanliga fall är det ju i princip bara älgen som visar sig. Inte för att den inte vill gömma sig, utan för att den är så stor så att den syns i alla fall. Men denna söndag visade sig både det ena och det andra utanför sina bohålor. 

Lokatten och de tre ungarna t ex. Jag måste säga att jag blir rätt så fascinerad över att vi faktiskt har så stora katter i vår svenska fauna. Även om det inte är en Tiger vi pratar om så är det ingen liten kattunge som stryker runt i skogarna. Brunbjörnen verkade ha gått i ide och räven hade fått överta dess hägn. En stackars liten kanin hade fått sätta livet till visade det sig. Den grävdes fram ur en grop till vår stora förvåning. Det är frodiga rävar på Skansen må ni tro, inga skabbiga avmagrade vildrävar inte. Och så Gråsälen förstås, den är ju alltid framme, och älgen. Dagen toppades med en flock ganska läskiga Påfåglar som kom lite för nära med sina vippande halsar och stjärtfjädrar.

Skansen är kort sagt en perfekt utflykt när hösten kommit och turisterna åkt hem. 

Godnatt!