Jag blir glad ända in i själen av att besöka ställen som Åsens by. Det är då jag inser att det faktiskt finns eldsjälar som brinner för att bevara det gamla för eftervärlden. Så att vi fortfarande idag kan ta del av hur våra förfäder levde och i vissa fall kanske också överlevde. Bland röda stugor med vita knutar i beteshagar och på vida ängar finns Sveriges första kulturreservat. Där har tiden stannat vid anno 1900. Högsommarsolen sipprar in genom sirliga gardiner i den lilla stugan. Trägolvet knarrar en aning när man stiger in i storstugan. Där ligger de små runda glasögonen fortfarande kvar på bordet vid den uppslagna bibeltexten.

I ett mörkt litet krypin står sängen med skorna prydligt uppställda vid väggen. Fotogenlampan i taket får man anta kom väl till pass här där solens stålar knappast når. I köket vittnat det slitna golvet om idogt arbete framför den stora järnspisen. Genom fönstret anar man den vackra rosbusken som blommar så vackert den bara kan.

Jag hörde en besökare säga: "Det var verkligen inte bättre förr!". Men jag vet inte jag. Jag är inte så säker på att vi är lyckligare idag, med internet och TV och allehanda faciliteter. Kanske urholkar det oss på ett sätt som inte förekom förr? Då tog man vara på livet, kände av det, säkerligen både på gott och ont. Men jag är säker på att man levde sitt liv fullt ut på ett sätt som allt för få gör idag. Njöt av de stunder man satt ner och pustade ut och verkligen kände doften av rosen som blommar så in i norden vid husknuten.

Godnatt!