Jag kan inte minnas när jag sist stod med en gädda på kroken. Jag vet inte ens om jag någonsin själv dragit upp en sådan bjässe utan morfars hjälp. Som vanligt var förväntningarna ganska låga när vi gav oss ut för att ro med drag. Inte för att jag inte tror att jag ska få något, utan för att det var så länge sedan sist. Försjön brukar inte direkt bjuda på någon extragädda om man säger så. Men idag hände det alltså. Jag tror inte ens att det tog en minut från hugg till dess att den låg i båten. Jag minns ju alla det gånger då morfar låtit gäddan trötta ut sig själv innan han drog den över relingen. Det kunde bli en riktigt långdragen historia. Så var det alltså inte idag. Så snart den visade sig vid vattenytan krängde den till och med ett litet ryck i linan låg den alltså i båten. Håven kom inte ens i närheten av gäddan. Kanske var det morfar som hjälpte den lite på traven där uppe från sin himmel. Tack morfar!

Kvällen erbjöd riktig lyx på bordet. Inte nog med den nyfångade gäddan, det låg en kantarelltoast på förrättstallriken också. De är nämligen här nu, sommarkantarellerna. Lite här och var tittar de brandgula hattarna upp ur marken. De är lite rundare och knubbigare till formen än den kantarell som visar sig på hösten, men smaken är den samma och lika ljuvlig.

I fredags höll vi gravsättning för mormor. Det känns fortfarande svårt att förstå att hon inte skiner upp i ett leende igen vid våra fikastunder. Det var dock en vacker sista stund, med den vackraste bukett sommarblommor man kan tänka sig. Vi hade plockat Blåklockor som du tyckte så mycket om, Johannesört och Prästkragar som samsades med Smörblommor, Åkervädd och Lupin. Jag saknar dig! Jag hoppas att du får vara tillsammans med morfar nu och er sommaräng är precis lika vacker som vår.

Godnatt!