Idag för ett år sedan dog en liten del av mitt hjärta, morfar gick ur tiden. Trots att han bara hade några få år kvar till sin hundraårsdag kom hans död som en fullständig chock för mig. För hur väl man än tror att man förberett sig för den där dagen, så är man aldrig riktigt beredd. 

Jag har saknat dig morfar, varje dag. Mycket av det jag gjort under året, har jag gjort som en vink till dig. Mina ringblommor på balkongen blommade nästan lika vackert som de du och mormor odlade vid sommarstugan. Din vackra Omegaklocka sitter nu på min arm i nytt armband. Du förstår morfar, gamla saker från tiden då det begav sig har har fått en nyrenässans. Jag känner mig riktigt modern med din klocka som hjälper mig att hålla tiden.

Den gamla lamphållaren i vitt porslin som du förvarade i en låda i uthuset hänger i mitt fönster nu. Jag köpte en ny sladd i gammal tappning och den lyser så vackert om vinterkvällarna. De gamla trådkrokarna som blev över när du gjorde hatthyllan skruvade jag fast på min nya hylla i köket där Kockums gräddgula tratt hänger tillsammans med det gamla decilitermåttet i stål. Det mått du alltid gav mig när vi gick ut för att plocka blåbär.

Morfar, jag vet inte alls om du kan höra mig. Men du ska veta att jag saknar dig oändligt mycket. Du finns med mig i det jag gör och jag kommer aldrig att glömma hur fin du var mot mig.

Godnatt morfar!