Jag vet inte varför jag tycker det här ser så tragiskt ut. I ett anikvariat vid Mariatorget har han placerat sitt skrivbord mitt i rummet. För mig som gärna vill ha ryggen fri i alla lägen är det obehagligt att bara stå vid fönstret och beskåda alltsammans. Kanske är det för att han sitter där alldeles själv också som jag blir så illa berörd. 

Han ser ensam ut, men jag tror faktiskt inte att han känner sig speciellt ensam. Han verkade djupt försjunken i sina papper och glasögonen trycktes gång på gång upp på näsan. Vad var det som upptog hans intresse så intensivt där mitt i rummet? Vad har den här mannen för drömmar? Vad önskar han sig av livet? Det lär jag aldrig få veta.

Godnatt!