Ni vet ibland har man känslan av att någonting hände för väldigt länge sedan, på samma gång som det kändes som om det var igår. Så känns det med min morfar. Idag för två år sedan förlorade vi honom. Jag kan fortfarande väldigt tydligt minnas känslan när mamma ringde på natten och berättade. Det var fasansfullt och otroligt smärtsamt. Den känslan känns fortfarande färsk och kommer kanske alltid att göra det. 

Men två år, det är trots allt ett stycke tid och jag har kunnat få lite perspektiv på alltsammans. Kanske bättre lärt mig att förstå hur det faktiskt är att förlora någon som betydde som mycket för mig. Det gör inte mindre ont, men det går att hantera. Idag har du varit med mig hela dagen morfar, jag saknar dig.

Godnatt!