Det var mer av en slump som vi cyklade in på den lilla grusvägen. Den slingrade sig genom tät granskog och frodigt lingonris. Träden var kraftiga och vinden susade praktiskt taget i kronorna. Så fick vi syn på det, torpet. En nästan igenvuxen liten väg ledde upp till en skogsglänta där stugan stod som en lika självklar del av naturen som naturen själv. 

Morfar talade inte så ofta om sin barndom, men huset han växte upp i visste vi alla namnet på. Vi trodde nog att det var borta sedan länge, att det numera bara fanns kvar i minnet och på en bild i en ram över morfars säng. Tills för några dagar sedan. Platsen är i det närmaste identisk med den morfar beskrivit och torpet liknar på många, för att inte säga på de allra flesta sätt, det torp min morfar växte upp i. Till och med yttertrappans natursten har samma form och urgröpningar som på fotografiet i ramen.

Plötsligt känns mitt förflutna väldigt nära. I en liten röd stuga i skogen ligger antagligen en del av min historia. På vissa ställen i denna lilla stuga sitter lager på lager av tidningspapper och gammal spröd tapet kvar. Järnspisen i köket skvallrar om idogt eldande. Kanske var det ganska kulet och kallt i den lilla stugan när vinterstormarna ven om husknuten. Den smala lilla ledstången till loftet är nött och sammetslen. Där kanske morfar sprungit upp och ner på pigga små pojkfötter med ledstången som stöd. Det är svindlande, det är spännande och det berör mig ända in i själen att se den lilla stugan i skogsbrynet som kanske är just den som morfar talade så kärleksfullt om.

Godnatt!