Det föll en liten sten från mina axlar igår. Bettan får vara med ett tag till om besiktningsmannen får bestämma. Och det får han gärna. Jag ska erkänna att det var lite av en mardröm att sitta där och vänta på att registreringsnumret skulle ticka fram på tavlan. Bettan stod bara och njöt av det vackra vädret och förstod antagligen inte alls vad som var på gång. Kanske tur, hon agerade lugnt och behärskat. Jag darrade som ett asplöv. Men det gick ju bra och nu är det ett år till nästa domedag.

Min mormor sa alltid att färgen på vårens första fjäril, visar vilken färg du får på din sommarklänning. I år kommer min sommarklänning att gå i brunorange ton. Lite murrigt kan tyckas, men sådana är reglerna. Nu kanske jag ska tillägga att det senaste tillfället då jag hade klänning torde vara i sexårsåldern. Då bar jag den allt igenom fina lilla tyrolerklänningen i rött och vitt. Det finns ett fotografi på mig, som är taget utanför min farmor och farfars hus. Jag ser ut att trivas väldigt fint i den lilla klänningen. Med all rätt, den är mycket fin. Men i år blir det alltså en något dovare ton som gäller.

Godnatt!