Jag älskar att kunna spegla mig i Bettans motorhuv.

Det var ju inte utan att man blev lite kär i våren under helgen som gick och jag kunde helt enkelt inte motstå frestelsen att låta bilen möta lärkans sång med blankpolerad lack. Sagt och gjort, nu är det Röda rubinen och jag på vägarna igen. 

Helgen bjöd också på en tur till Fiby Urskog. Det kanske kan låta lite mossigt, men närmare John Bauer än så tror jag att det är svårt att komma. Det ligger en bit utanför Uppsala och är ett naturreservat där människans inverkan på naturen varit så gott som obefintlig sedan 1700-talet. Där har naturen helt enkelt fått ha sin gång. 

Att stå tyst och lyssna var som balsam för själen. Fåglarna kivades med tystnaden om att låta mest. De turades om att vinna. Från fälten hördes Tranorna och på trädstammen längre in i skogen satt Hackspetten och trummade. Vilken dröm det måste vara att kläckas som fågelunge där. Vilken dröm att ta sin första fladdrande flygtur över mossbeklädd skogsmark. Skulle något gå galet, landar man i alla fall mjukt.

Godnatt!