Åter igen får våren se sig besegrad av Kung Bore. Det har snöat och blåst i snart ett dygn och det ilade in i märg och ben på mig som vågade trotsa vädret under dagen. Nåväl, det är faktiskt bara mars än så länge, våren har tid på sig att krypa fram.

Helgen som passerade passade vi på att ta en riktig långpromenad. Sjön Valloxen går bra att runda om man orkar med de 16 kilometrarna på landsväg och i skogsmark. Kung Bore hade ännu inte tagit kommandot och solen sken från en i det närmaste molnfri himmel. En fin tur. Det enda smolket i bägaren möttes vi av när vi passerade en av de många gårdar som ligger utmed vägen. Där fick jag mycket surt erfara att jag skulle "skärpa till mig" när jag hävdade allemansrätten på vår promenad mellan ängsmarkerna. Kanske var det så att orden tröt då af Svinhufvud inte riktigt var van vid folk som vågade säga emot. Gårdsfolket med näsan i vädret bör allt ägna lite mer tid åt att lära sig innebörden av allemansrätten innan de bussar hunden på folk och ber dem att skärpa till sig.

På vår tur runt Valloxen passerade vi också ett övergivet torp. Det är så sorgligt på något vis att se hus förfalla på det sättet. Det såg ut som att någon lämnat det i all hast och sedan aldrig återkommit. Vad som hänt går ju bara att spekulera i. Utanför huset hängde klädnyporna kvar på klädstrecket och räfsan stod lutad mot farstuväggen. Det skulle vara så intressant att få reda på vad som hände. Vem det var som bodde där innan huset lämnades att förfalla.

Jag minns min fascination för "spökhuset" en bit ifrån min farmor och farfars hus. Dit gick pappa och jag så ofta vi fick tillfälle. På väggarna hade man tapetserat med tidningspapper från 1900-talets början och det var alltid lika spännande att vandra genom de övergivna rummen. Gå upp på den murkna trappan och hoppa mellan bjälkarna. Numera tror jag bestämt att huset är borta. Det enda som minner om att huset en gång fanns är murstocken. 

Nu säger jag godnatt!