Vi har gått över till sommartid. Visserligen förlorar vi en timma på morgonen det dygn vi går från vinter till sommar, men mer än så är det ju inte. Ändå känner jag mig alltid helt förstörd när sommartiden inleds. Jag kanske är lite känslig för förändringar, på alla plan. 

Påsken med alla dess tillbehör har passerat. Jag har ätit på tok för mycket godis och gått på tok för lite promenader för att hamna i jämnvikt. 1 april får bli starten på en ny era denna vår. Kanske hinner jag få lite fason på mig själv tills sommaren och shortssäsongen anländer. Vi får se. Går det inte så är väl inte det hela världen heller, men jag ska göra ett tappert försök.

Helgen innebar också en riktigt rolig överraskning i form av kusinbesök. Det är ren synd och skam när jag tänker efter hur länge sedan det var sedan jag senast såg kusin A. Åtminstone tolv tretton år sedan måste det vara. Det var ett otroligt kärt återseende och om jag får bestämma så ska det absolut inte dröja så länge innan vi ses igen. Ibland känner man högst påtagligt att blod är tjockare än vatten. Vi delar så mycket minnen. Det blir viktigare och viktigare att ta vara på det när man närmar sig medelåldern. 

Godnatt!