Blåsippan niger i varenda backe denna vår. Faktum är att jag har sett fler blåsippor än vitsippor i år. Det har varit segt och jag vet faktiskt inte om våren ännu är här, men några klassiska vårblommor har i alla fall dykt upp. 

Om Blåsippan skrev Linné 1755: 

"Växer här och där i skogar och enebackar, alltid på lundartade, ej på solöppna ställen. Kallas på Gotland killingeblomma, i Småland blåveror, i Värmland blåves, i Skåne blålock. Året innan blomman framträder, ligger den fullt utbildad inuti knoppen och kan då grävas fram med alla sina delar färdigbildade. Blåsippan börjar blomma då tjälen knappt gått ur marken, och står ända till dess tulpanen slagit ut. När blåsippans blomning börjar, då börja aspdungarna skifta i grått och björklundarna i rött, då leker norsen, då börja gräsen växa upp vid vattnet. Blåsippan går i spetsen för lundflorans skara." 

Vackert tycker jag. Det är en ganska tung period nu. Våren står för dörren med ljuset och all grönska. Men i mitt hjärta är det dystert. Jag ska ta farväl av lilla mormor på fredag och vi har valt syrener, pioner och körsbärsblom för henne att ta med sig till morfar på andra sidan. Vid sommarstugan står ett körsbärsträd som inte vågat sig på att blomma än. Men det körsbärsträdet talade alltid mormor om, som det vackraste som fanns när det stod i blom. Jag ska tänka på henne lite extra i år när knopparna brister ut. 

Godnatt!