På lördagspromenaden i Hammarby Sjöstad uppenbarade sig plötsligt en slingrande kö av gula reflexvästar på Segway. Jag undrar vad deras tur syftade till? Om det bara var ett gäng kompisar som samlades och åkte en sväng på lördagseftermiddagen, eller om det var nybörjare som skulle lära sig susa fram längs gatorna ståendes på två hjul. 

För ett tag sedan läste jag att Polisen i Stockholm skulle testa detta fordon. De skulle tack vare en Segway kunna röra sig lättare bland folk på ett annat sätt än om de körde t ex motorcykel eller bil. En god tanke kan man tycka, men i realiteten såg det nästan lite skrattretande ut. Jag ska erkänna att jag hade mycket svårt att ta dessa poliser på allvar där de gled fram. Det såg närmast ut som en scen tagen ur Solsidan.

Under mina sex år som höstarbetande skolfotograf har jag aldrig upplevt det jag upplevde idag. Jag var på en förskola i närheten av Bromma, där två avdelningars barn skulle fotograferas. Som brukligt var det gruppbild och porträtt. 

Första gruppen trillade in. Ettåring efter ettåring med napp och livrädd blick. De var på inskolning och någon av föräldrarna var med som stöd. För mig, utmynnade situationen till en gigantisk gråtfest. Sexton stycken ettåringar skrek tills de var lila i ansiktet och jag ska erkänna att jag var mycket, mycket nära att börja gråta själv. 

I vanliga fall brukar det ge sig efter en stund och jag kan så smått börja visa mina små trix som får barnen på bättre tankar. Men icke. De grät och grät och det blev nästan en sorts utanför-kroppen-upplevelse. Ljudnivån var så öronbedövande och jag såg mig själv stå där och inse att det för första gången kanske inte skulle gå att ta en bild. Vi fick avbryta och ta in den andra gruppen, för att göra ett nytt försök med ettåringarna lite senare.

Så kom andra försöket. Redan i korridoren hörde jag hur illvrålen skallade i väggarna. Tårarna sprutade och jag medger att det kändes för jäkligt att tvinga dem sitta där och titta på mig när jag krumbuktade fram mina trix. I det ögonblicket undrade jag vad jag gjorde där, och framförallt vad ettåringarna gjorde där. 

Resultat: Jordens och mitt livs sämsta gruppbild är tagen.

Godnatt!