För mycket länge sedan, när jag var ung och nyfiken (nu är jag bara nyfiken), köpte jag en kurs i fallskärmshoppning. Jag ska ärligt säga att jag höll på att skita på mig när jag för första gången stod öga mot öga med tomma intet. Bullret från den gamla enmotoriga AN2:an var öronbedövande och vinddraget när dörren öppnades var isande kallt. Under mig låg luftrummet ovanför Halmstad och det fanns ingen återvändo.

Jag tog steget och hoppade ut. Suget i magen har jag varken förr eller senare upplevt. Det tog andan ur mig och det var sannerligen med skräckblandad förtjusning jag seglade ner mot jordytan igen. Men det tog sig, jag hoppade igen och igen. Förtjusningen övertog och rädslan mattades av en aning. Det var dock fortfarande med stor respekt för jordens dragningskraft som jag klev ut genom flygplansdörren den där dagen då jag tvingades använda reservfallskärmen.

Jag hoppade ut, föll fritt från 4000 meters höjd. Drog i fallskärmen och ingenting hände. Så här i efterhand är jag glad att jag handlade precis som jag blivit lärd och reservfallskärmen utlöste givetvis. Men efter den dagen tog respekten för luftrummet överhanden och tippade över i något som nog kan beskrivas som rädsla. Jag hoppade allt mer sällan och så småningom hade jag slutat att hoppa. 

Jag har däremot aldrig slutat att fascineras över dem som fortfarande  hoppar, trots motgångar och reservdrag. En kurskamrat som började samtidigt som jag på 90-talet, hoppar idag för svenska damlandslaget i FS4 (fyrmanna formationshoppning) och representerar Sverige i VM i Dubai i december i år. Riktigt roligt, och jag passar på att önska lycka till!

Idag följde jag en annan äventyrare på webben. Österrikaren Felix Baumgartner slog världsrekord när han hoppade från 39 000 meter höjd. Han genomförde det högsta frifallet någonsin och bröt samtidigt ljudvallen genom att färdas i 373 meter per sekund. På bilden här ovanför ser ni honom strax före uthoppet från kapseln. Otroligt och nervkittlande!

Godnatt!