Tillbaka i stockhomstrakten och ljudmattan. Att kliva ur bilen vid sommarstugan är som att kliva ut i tystnaden, om man jämför. 

Nåväl, för att inte kontrasten skulle bli för stark tog vi oss ut i skogen för att pröva lyckan i fråga om skogens guld. Och då menar jag inte hjortronen den här gången, utan svamparnas svamp, Kantarellen. Jag kan inte påstå att jag på egen hand plockat svamp tidigare. Det har mest varit i sällskap av pappa. Han är en riktigt duktig svampplockare och har lärt mig var Kantarellen trivs. I skogarna runt Sala finns hans ställen och ibland känns det nästan inte som att gå ut och plocka svamp utan mer som att man skördar den. Man kan gå länge, länge innan man hittar något. Ni vet sådär länge så att man nästan misströstar. Men så ser man dem, mitt bland gulnnde löv och pinnar och då är man full av energi och svamphopp igen. Det är en behaglig och mysig naturupplevelse att plocka svamp!

Pricken över i blir när de hamnar smörstekta på tallriken, till en köttbit och lite ugnsbakad potatis. Så blev det denna afton. Det var en njutning av stora mått vill jag lova. Makalöst gott! Det är ju såklart något visst med att äta saker man själv plockat hem till spisen. Jag antar att det är stenåldersmänniskan i mig som kommer fram. Jägaren och samlaren i mig har fått tala.

Godnatt!