Gräset är klippt och sista fönstret har nu fått färg. Det innebär att jag kanske kan slippa fönstermålning åtminstone de närmsta åren. Vi får se hur djupa spår höststormarna och vinterkylan sätter framöver.

Skurugata, Hultbygdens stolthet jämte Albert Engström. För er som inte vet kan jag berätta att det är en ungefär 800 meter långa gata i berget. Den är troligen bildad av en isälv vid inlandsisens avsmältning och är 35 meter djup på djupaste stället. Varje gång jag är där blir jag fascinerad över hur vackert det kan bli när naturen får härja fritt och historien finnas kvar utan vår påverkan. 

Regnkläderna satt på när vi tog oss ner i själva gatan. Det gäller att ha god balans och en smula kondition där bland stenar och klippblock. Efter turen ner i den gigantiska klippskrevan tog vi oss upp på Skuruhatt, där man har milsvid utsikt över Smålands djupa skogar. Där sitter även en minnessten över Albert Engström som hyllar det småländska folket. 

Albert ska ha lekt i Skurugata som barn, och har kallat gatan för sin barndoms eldorado. För honom var Skurugata och Skuruhatt med omnejd begreppet Småland, och miljöerna återkommer om och om igen i hans berättelser.  

Nu önskar jag godnatt!