Nu till jul blir det två år sedan jag planterade en liten dadelkärna. Jag tänkte nog att det var en synnerligen svårgrodd sak men ville ändå ge den en chans i den svenska myllan på mitt fönsterbläck. När jag vattnat och gullat med krukan i över tre månader var jag redo att ge upp, det erkänner jag. Jag petade lite förstrött i jorden och upptäckte då till min stora förtjusning att den slängt iväg en rot. Jag planterade den i en större kruka och nu nästan två år senare börjar det likna något. Två små spetsiga blad har blivit tio och de har spruckit upp på ett sätt som vi känner igen palmen på. Riktigt roligt! Jag hittade en bild som visar hur det kan komma att se ut så småningom om jag sköter mina kort rätt vill säga. Jag undrar hur lång tid det kommer att ta innan jag har något som liknar det på bilden. Tio år, räcker det måntro? 

Tills dess ska jag väl hinna bli frisk från min förkylning får man hoppas!

Och morfar, jag har tänkt på dig mycket idag, jag saknar dig!

Godnatt!