Lika barn leka bäst. Det är sedan länge, det gäller bara att inse det.
Med en Ronja i släptåg åkte vi på middag till mr P och åt kotlett och hederlig sås med potatis. Det finns ju egentligen inget som slår det. Ronja trodde väl knappt sina ögon när hon fick ryggbiff och ris. Jag känner på mig att mr P och sonen hans är nya kompisar i frökens hundliv.

Att avnjuta kvällen på Trädgården visade sig vara en bra idé. Aningens kylslaget men med en långärmad i beredskap blev kvällen precis så trevlig som man hade kunnat förvänta sig. Massa gagg och skratt och det behövde jag.

Ännu har ingen prickig plasthäst tagit form i gräset från Ronjas rumpa. Jag har lovat att hojta till så snart jag ser Pippis Lilla Gubben dyka upp i korvform utanför Ronjas kropp. Men ännu inte en skymt. Inte en tillstymmelse.

Med detta tackar jag för i afton.