Med en bikini full av små målarfärgsstänk fick jag plats i bilen som gick till Årsta havsbad. Det är nåt speciellt med havet. Det luktar annorlunda och jag ger mig den på att klucket från vågorna låter annorledes också.

Jag är uppvuxen vid havet. Sov redan som spädbarn middag under ett parasoll i Frösakull utanför Halmstad. Jag har aldrig bott längre än en armlängds avstånd från havet. Det har påverkat mig. Jag har svårt att tänka mig hur det skulle vara att bo någonstans där vattnet inte gör sig påmint på något sätt.
Mälaren är vacker men att få uppleva höststormarna och de stora raukarna av tång som bildas efter några dagars rejält blåsande kan vara väldigt speciellt. Doften av den, som alla tillresta hatade, men som vi infödda knappt ens kände av.

Det är något visst med havet. Så kände jag även idag. Jag blir lugn av det, stressen rinner av och med en kopp kaffe i handen och en av Lisas goda mackor kunde det för stunden inte bli mycket bättre.