Tre vuxna människor, en uppblåsbar madrass och en insjö. Vad som helst kan hända. Klockan vreds tillbaka minst 25 år nere vid vattnet idag. Jag stod på bryggan, var 10 år och skulle slå rekord i att hoppa långt på madrass.
Det blev långt, förmodligen också rekord.

Svetten har lackat på mig även idag. Så pass att det faktiskt trillade ner små salta droppar i färgpyttsen. Vet inte om det påverkar grundfärgens hållbarhet nämnvärt. Jag gav mig på ytterligare ett fönster idag, det sista i raden för i år. Känns fint att det faktiskt är gjort.

Mina morföräldrar fick äntligen slita sig från hemmet och komma på besök ut till sommarstugan idag. Det dracks kaffe och åts mandelkubb i skuggan av albusken. Så som vi gjort tusentals gånger förut.
Ändå var ingenting som förut. Jag hade hissat vimpeln. Den fladdrade som den alltid gjort i vinden, men morfar kände inte igen sig. Han kunde inte förstå vart han var. Kunde inte förstå att han hade tillbringat varenda sommar här sedan 1940-talet.
Mormor sken ikapp med solen. Tyckte att kaffet var extra gott för att inte tala om mandelkubben! Hon mindes allt, ibland med lite melankoli i ögonen, men mest med glädje.

Det var många känslor i bröstet idag.