I ren frustration över dagens besök på Sabbatsbergs sjukhus tog jag en promenad genom Vasaparken. Den kryllade av liv nu när skolorna slutat och solen sken en aning. I ett hörn av parken växte ljuvliga fläderbuskar som delade med sig av sin doft till alla. Det är en av de somrigaste dofter jag vet, härligt.

Så var det ju det här med tummen då. Jag tror jag måste sänka förväntningarna en aning vad gäller just detta bihang och förmågan att bli frisk i den. Jag gick dit med förhoppningen att få en röntgen, som möjligt skulle kunna ge svar på vad det är som molvärker så dagarna i ända. I vanlig ordning klämde och tänjde doktorn. Det pratades om överrörlighet och knäppande leder. Besöket avslutades med att doktorn återigen plockade fram kortisonsprutan. Den tredje i ordningen för min del. Ingen av de föregående två har hjälpt mig och jag undrar fortfarande om den tredje kommer att ha någon effekt. Just nu sitter jag bara här med ännu mer smärta och besvikelse. En ledsam känsla i kroppen som kanske mest av allt bottnar i insikten att jag kanske inte blir bra i min tumme, någonsin.

Nu ska jag sova. Godnatt!