Idag lyste flitens lampa från arla morgonstund. Solen hade också vänligheten att lysa på mig under förmiddagens gräsklippning, det gladde mig. Det är en stor trädgård vi har här vid stugan, det blir man varse varje gång gräsklipparen plockas fram ur sin vrå.

Förra gången jag var här planterade jag lavendel och prästkrage i det runda rabatten som vätter mot sjön. Vi hade hört att lavendel var en blomma som rådjuren ratade och nu när jag återkom och såg landet måste jag medge att det verkar ha stämt. Lavendeln blommar för fullt och doftar som om hela Provance flyttats till Småland. Prästkragarna är dock ett litet mysterium. Tre stycken planterade jag och två av dem har redan kraftiga och fina knoppar som snart slår ut. Den tredje står lika glad och viftar med bladen mot solen, men några knoppar ser jag inte röken av. Men jag har inte gett upp, än finns hopp. Jag läste i någon tidning att de är senblommande och det är fortfarande de självande sista timmarna i juni.

Denna fredag har också tillägnats minnet av min älskade morfar. Vi samlades vid skogskapellet och hade en bukett ängsblommor med oss. Ängsblommorna hade vi plockat vid sommarstugan som han höll så kär. På ett bord i kapellet stod den gräddvita urnan i skenet av två stearinljus. Det var vackert, men overkligt att urnan som stod där på bordet var det sista som rent faktiskt återstod av morfar. Men han är med mig varje dag, jag känner det. Även idag kände jag hans närvaro där mitt ibland oss när vinden susade genom trädkronorna till morfar sista vila. Jag saknar dig!

Godnatt!