Äntligen började solen skina på allvar på min semester. Under lördagens fika på Café Ellen i Ransvik fick solskenet verkligen fäste och morotskakans glasyr glänste ikapp med solglittret. Om flickorna Lundgren kryddade notan så kan jag nog påstå att caféet i anrika Ransvik bjöd på ytterligare en kryddning. Men frågan är om det inte var värt det den här gången också. Utsikten från det vita träbordet vid havet är ganska svårslaget.

Turen mot Småland påbörjades och gick som en dans tills gamla Bettan kom på hur gammal hon faktiskt är. I höjd med Sävsjö tog det stopp och efter en titt i motorutrymmet kunde jag som hobbymekniker dra slutsatsen att generatorremmen åter gått av. Så på närmsta parkeringsficka stod vi och väntade på räddaren i nöden, min mor. Hon var en ovärderlig hjälp när hon bogserade gamla Bettan de fyra mil som återstod till Eksjö. Jag är väldigt tacksam! Fram kom vi alltså tillslut, även om det var på ett lite oväntat sätt. Räddaren i nöden ska som sig bör bjudas på middag någon kväll under veckan.

Sommarstugan var sig lik och tystnaden var påtaglig när stressen över gamla Bettan lagt sig. Under söndagen hann vi med att kontrollera blåbärsbeståndet i skogen. Vi kunde konstatera att det är löjligt mycket blåbär i år. Vart man än vänder blicken så är det blått. Detta kommer icke att förgås, någon liten liter måste jag ju bara ta med hem till huvudstaden. Vi besökte kära mormor också. Kaffe och kaka och små trevliga samtal hann vi med. Lilla mormor.

Med håret som en flagga i vinden har dagen idag förflutit i härlig lunk. Några små insatser i hallonlandet och bland lavendelplantorna har jag också hunnit med. Det blev väldigt snyggt. Meteorologerna har lovat finväder framöver och jag håller tummen för att det också blir så. Det skulle vara så mysigt om vi slapp använda regnjackan några dagar. Jag tyckte mig känna värme i luften redan under långpromenaden ikväll, så jag ser fram emot morgondagens solsken!

Godnatt!