Efter en måndag i bilen bytte vi fordon och fick en heldag på cykeln istället. Med regnjackan i väskan var jag modig nog att sätta på mig shortsen. Jag fryser aldrig lika mycket om benen av någon anledning. Solen sken och vindarna piskade friska genom håret när vi gav oss iväg. Under däcken knastrade gruset och i havet glittrade solen en smula. 

Efter att ha tittat i den utmärkta gratistidningen Kullaliv beslutade vi oss för att beta av några av de härliga små sommarcaféerna, runt om i Kullabygden, under den här semestern. Först på tur stod den mysiga lilla Kaffestugan på Krapperups slott. Det stod att läsa om de fantastiska fruktpajerna som gick att avnjuta i den lilla trädgården under äkta kastanj och doftande rosor. Vi fick en fin liten tur i parken och rosorna var verkligen makalösa. Men lagom till vår fikastund var det som att himlen öppnade sig över oss. Ni som följt mig vet att jag inhandlat regnkläder och det bekom mig inte det minsta att dropparna var stora som femkronor. Men fikastunden tillbringades trots allt under tak och bullen smakade lika gott som sött. 

Onsdagens begivenhet får sägas vara Lars Vilks Nimis. Vid Kullabergs naturreservat där havet möter klipporna har han byggt ett konstverk av drivved. Det, liksom konstnären själv, har varit föremål för mycket rabalder genom åren. Det är lite av ett äventyr att ta sig dit ner. Genom vacker bokskog, över gamla nötta trädrötter, i branta sluttningar går stigen till denna begivenhet. På vägen ner mötte vi många i motsatt riktning som såg svettiga och matta ut, några talade om att ta en paus. 

Väl nere var det värt hela besväret. Havet och horisonten öppnade sig som en stor blå famn emot oss. Vilks plockepinn stod som ett virrvarr på klipporna och jag tyckte faktiskt att det var ganska vackert. Det är en riktig turistattraktion, det är inget snack om den saken. Ett hundratal människor hoppade mellan klipporna och några tog sitt eftermiddagskaffe vid vattnet. Jag skulle tro att de senaste årens skriverier om konstnären själv har bidragit till denna uppslutning.

Mitt i smeten stod han, Lars Vilks, i sällskap av två SÄPO-vakter. Det var en syn det vill jag lova.

Nu ska jag sova. Imorgon nya äventyr!

Godnatt!