De senaste veckorna har jag vid några tillfällen fått tid över att äta på jobbet. Då menar jag tid för att gå iväg och äta maten som serveras i matsalen. I min arbetsvardag ska man vara glad om man får möjlighet att fylla magen och att jag faktiskt erbjudits en tallrik av skolans mat är stort. Så jag klagar inte.

Men jag förundras. Förundras över hur smaklös maten är. Visserligen kan man kanske inte krydda på för allt vad tygeln håller när man bjuder barn på mat, men något måste ju maten rimligtvis få smaka. Barn har ju också smaklökar. Idag bjöds det på Spagetti och köttfärssås, en klassisk rätt som faktiskt inte är speciellt svår att få till. Idag försökte jag verkligen känna efter vad det smakade för något, det som låg på tallriken. Jag såg ju vad det var, men det smakade absolut ingenting. Barnen såg glada ut ändå, men det kan lika gärna berott på det faktum att de bjöds på strutglass till efterrätt.

Inte nog med att maten är smaklös, den är till synes helt näringsfattig också. Det har egentligen inte spelat så stor roll hur stort lass jag ätit upp, jag har ändå varit vrålhungrig snart igen. Visserligen bränner jag mycket energi, men det här är ju larvigt. Jag blir allvarligt oroad när jag inser att man bjuder barn på den här sortens mat. Det är inte ett dugg konstigt om de blir hängiga och håglösa, eller tappar energin frampå eftermiddagen. Inte ett dugg konstigt om de uppträder som femåringar hos mig på skolfotograferingen trots att de nyss börjat nian.

Tack för mig.

Godnatt!