Jag var som vanligt punktlig till jobbet. Visserligen senare än vanligt men det berodde enkom på att de som skulle möta upp mig inte behagade komma den tid jag föreslog. Nåväl, jag blev så småningom uppmött av en rekorderlig norrlänning som skulle visa mig till min plats för dagen. 

Har du mycket saker att bära? sa han. Ja, ganska sa jag, och förstod redan nu att jag skulle slippa att behöva bära ensam. Sånt är jag sannerligen inte bortskämd med. Skolan hade dessutom hiss och där lastade vi in så mycket vi bara kunde och tryckte på knappen till tredje våningen.

Jag tror eventuellt att vi reste 1 decimeter med hissen innan den stannade. Den rekorderliga norrlänningen suckade djupt och insåg liksom jag att det kunde bli en ganska segdragen morgon. Ja, så nu stod vi där i hissen, tillsammans. Två personer som nyss träffats, två personer som tvingades snicksnacka om ditt och datt nu när vi upplevde detta hissmoment tillsammans. Vaktmästaren försökte förgäves att pilla lite på knapparna och lirka lite på dörren men hissen satt där den satt. Det ringdes till en central hissjour och sedan var det bara att vänta.

Påtvingat samkväm i hiss. Norrlänningen berättade om ett program han sett på Discovery där man satt upp en kamera i en hiss och låtit en okänd person kliva in i hissen tillsammans med fem personer som alla redan kände varandra. Sociala normer blir extremt tydliga när man hamnar i små utrymmen. Mycket intressant! Nu befann vi oss själva mitt bland dessa sociala mönster och reagerade i enlighet med dem. Det hade t ex känts väldigt märkligt att inte prata med varandra under den här tiden vi satt fast. Hade vi däremot oberoende av varandra hoppat in i hissen och fått den att fungera så hade det inte alls känts konstigt att stå där och stirra rakt fram var och en på sitt håll.

Efter en halvtimmas trauma tillsammans blev vi frisläppta och jag blev äntligen visad till min plats. Imorgon tar jag trapporna.

Godnatt!