Ibland är det svårt att hålla käften. Ibland är det svårt att behålla lugnet även när det är att föredra. Imorse var precis ett sådant tillfälle. Jag möttes av en person på jobbet som lite finurligt kom fram och sa:

- En lite tråkig nyhet, du kanske måste bli tvungen att plocka ner allting och sätta upp det tre trappor ner. 

Jag kände hur hopplösheten steg till nästan oproportionerliga höjder. När det blev min tur att prata föll det sig helt naturligt att fråga varför.

- Ja det är ju förskolan som ska fotograferas idag och de befinner ju sig två trappor ner, det blir väldigt jobbigt för dem att gå hit upp.

Jag hade precis varit nere och pratat med föreståndaren på avdelningen som var helt införstådd med att de skulle gå dessa två trappor, hon uttryckte inte heller något missnöje över detta utan avslutade med att säga att vi skulle ses om en stund. Detta lät jag mannen med den "lite dåliga nyheten" få veta och han lät genuint förvånad.

Han fortsatte: Ja, men du vet vi vill äta lunch i rummet här bredvid och du blir störd om vi är där när du fotograferar.

För alla er som undrar kan jag berätta att mitt höstjobb som skolfotograf innebär ett ständigt sorl och brus. Höga små röster och skrik i parti och minut. Att jag skulle bli störd av just detta från ett rum bredvid kändes helt orimligt. Dessutom trodde jag mig vara klar med de flesta klasser redan innan lunch, vilket jag också meddelade. 

- Ja, men du vet, små barn tar mycket längre tid att fotografera, sa han. Du har kanske inte riktigt fotograferat så här små barn va? fortsatte han.

Vid det här laget hade min puls stigit rejält och jag kände hur irritationen peakade, just där och då. Jag förstår inte vitsen med att klappa andra på huvudet och knäppa dem lite extra på näsan, det går ju faktiskt att hålla tyst om man är osäker på hur man ska bete sig i sociala sammanhang. 

Den första barngruppen med tvååringar tog 17 minuter att fotografera och klockan halv tolv hade jag betat av alla sex avdelningar med småttingar. Har man ingen makt i vardagligheten på sitt arbete, kanske man försöker knipa åt sig så mycket som möjligt av den varan i samspel med andra. Det är lätt att klappa på huvudet och knäppa på näsan när man inte vet vem man pratar med. Jag och Pandan är ju för fan kungar på småbarnsavdelningarna runt om i länet.

Godnatt!