När man vaknar av att den här bilden dimper ner som ett mms i mobilen kan dagen inte bli annat än bra. Jag saknar henne som attan känner jag! Det var alldeles för länge sedan jag fick krama henne. 

Idag har jag vilat så mycket jag bara kan. Det ska jag fortsätta med i morgon också. Det behöver man efter ett par dagar på jobbet med hjärtklappning och snorig näsa.

När man arbetar som jag gör på höstarna får man tåla en del, både vad gäller bakterier och annat skit. Det gäller att inte ta illa vid sig. Igår var jag på en förskola ute på Ekerö för andra dagen i rad. Att arbeta på förskolor kan vara lite av ett äventyr, både vad gäller barnen och de fröknar som jobbar där. Om man slår upp uttrycket "Känna sig i vägen" tror jag säkert att det kan finnas en liten bild på en skolfotograf i förskolemiljö strax bredvid. Igår möttes jag av en kvinna på förskolan, en fröken helt enkelt, som sa: Jaså är du här och spökar idag igen? Jag hade hoppats att slippa dig idag.

Vad svarar man på det? Helt ärligt hade jag velat mopsa mig och fråga om hon hade velat bli bemött på det sättet av kollegorna när man sågs på morgonen. Men jag var givetvis mitt vanliga trevliga jag och sa att; Ja jag är här idag med, men bara några timmar sedan slipper du mig.

Ingen takt och ton alls om du frågar mig. Så säger man väl inte till någon som är där och gör det jobb som förskolan bokat in mig att göra? Sedan kom hon in ytterligare en gång och pickade lite genom att säga: Ja det är ju småbarnsavdelningarna idag, då blir det lite gråt och så som påverkar resten av dagen. 

Det brukar inte vara så farligt, sa jag med den trötta och håglösa blick jag kände redan vid första tillfället hon visade näsan bland blixtarna.

Nu ska jag sova lite till.

Godnatt!