Det är sällan jag känner mig så älskad och efterlängtad som när jag träffar Ronja. Nu ligger hon här bredvid och snarkar och jag tycker det känns helt ok. Det är till och med lite hemtrevligt.
Med henne behöver jag inte prata, jag kan vila min röst. Det räcker med kill på magen och lite bus med bollen, så är hon nöjd. Ja, mat såklart och vatten ska hon ha. Och jag erkänner att jag stack till henne en rökt kalkonskiva också, det såg hon ut att behöva. Kanske blir det en till imorgon, när vi äter frukost ihop Ronja och jag.

Tills dess ska jag göra det jag gjort hela dagen, vila mig. Läka mina små såriga stämband och luftrör. De ska få te och honung. De ska få kärlek och omvårdnad. Så ska vi se om det är tillräckligt för att slippa väsa ytterligare en dag.
För att det inte ska bli allt för stillsamt passar jag på att titta på thaiboxning på Eurosport. Och jag gillar det.

Natti natti!