Vad var det jag sa. Förväntningarna på Södertälje infriades. En stor härlig termos med kaffe, en liten skvätt mjölk bredvid och tilltugg i form av grovfralla med ost och skinka stod uppdukad när jag anlände i arla morgonstund. Man blir varm i hela kroppen av så omtänksamma människor. Hon mindes till och med att jag brukade ta socker. Jag gjorde alltså rätt i att inte brygga eget kaffe idag.

Idag var det dags för invägning i Bagis. Ja, inget planerat utan snarare en spontaninvägning. Därför var det verkligen inte med någon förväntan eller prestige jag tog plats på glasskivan som bläddrar fram vikten. Jag kan nog erkänna att jag blev en smula förvånad när jag såg att vågen visade 2,4 kilo mindre än sist jag klev upp på den för ungefär precis en månad sedan.
Trägen vinner. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte brydde mig, jag blev snarare lite peppad att fortsätta.

Idag har jag lärt mig att väldigt små människor, dvs människor som varken kan stå eller sitta på egen hand, tycker mycket, mycket om kontrastrika färger på kläder. Eller ja, älskar kontrastrika färger på kläder skulle jag nog kunna drista mig till att säga. De svartvita muddarna på min jobbtröja gav Siri-Lo en glansig blick. Siri-Lo ser mig förövrigt inte längre som en främling, jag ingår i hennes krets av vänner nu. Hon sitter hos mig tills jag lämnar över henne till mamman. Det känns skönt.

Idag led jag på promenaden. Kanske var det sviterna från badmintonmatchen igår som gjorde benen lite tyngre. När jag kom hem och steg ur duschen bryggde jag en kopp kaffe och stendog i soffan. Sov djupt i nästan en timma. Och som det känns nu kommer jag inte ha några som helst problem med att sova för natten snart igen. Jag är en mycket trött människa nuförtiden.

Därför ber jag att få önska ytterligare en god natt!