Idag har jag varit en riktig surpuppa och jag är det nog fortfarande. Det har varit en sån där dag som man helst bara vill stoppa undan i glömska.
Vaknade upp med ont i halsen och låsning i ryggen, det gjorde väl sitt till. Allt för många människor har under dagen slängt grus i mitt maskineri och inte gjort något för att sudda bort min sura min. Så jag är en surpuppa, den vill inte ge med sig idag.

En liten ljusning fick jag faktiskt då jag under eftermiddagen fick dela lokal med en clown. Clowner är riktigt obehagliga, det vet vi sedan länge. Men den här clownen fick jag träffa innan själva masken kom på. Innan det där vita sminket och den röda näsan satt på plats. Då fick jag liksom vänja mig lite stegvis vid att han snart skulle bli en clown. Då gick det lättare.
Vi hade ett riktigt bra samtal och kom fram till att han och jag hade fler likheter än man kunnat ana som frilans av två skilda slag. Han som skådespelare och barnunderhållare och jag som fotograf.
Vi kände båda att människor ofta har en väldigt liten förståelse för vårt sätt att arbeta. Den vanligaste frågan när jag ber om att få komma till arbetsplatsen 1 timma och en kvart innan fotostart är: Varför så tidigt? Många tror att jag kommer dit med min kamera och ett stativ. På samma sätt som han upplevde att människor ofta tror att han klär om till sina arbetskläder (clownoutfit) redan hemma och kommer dit och gör sin grej.

Vid företagsgig får han ofta höra: Ja, vi hade tänkt att du skulle göra det här också. På samma sätt upplever jag att många inte riktigt inser att jag är där för att göra det jobb som avtalats och inte något därutöver. Främst eftersom det oftast varken finns tid eller utrymme för annat. Såvida man inte av ren dumsnällhet ska bränna inne lunchen ytterligare en dag.

Ja, surpuppan har bitit sig fast rejält som ni märker. Därför avslutar jag här och ber om att få återkomma efter en god natts sömn.

Tills imorn, godnatt och sov gott!