Till helgen har jag kört min motionsorgie i en månad. Det var ju meningen att jag skulle köra en vecka för skoj skull bara för att se vad som hände. Nu sitter jag här efter en månad med nya joggingskor och minskat midjemått. Tålamod är lösningen tydligen. Jag har inte varit hysterisk, ja möjligtvis första veckan, men inte på något vis därefter. Visst, jag har tänkt på vad jag äter och när jag äter och därutöver rört på mig en timma om dagen. Det känns ju inte jätteavancerat, det ÄR inte jätteavancerat. Men målmedvetenheten slukar inte suget efter godis helt. Jag ska erkänna att jag tittat ner i påsen av smågodis som blev kvar från unnandet på födelsedagen, mer än en gång. Men bara tittat.

Vilken härlig höstmorgon det var i morse. Jag var uppe med tuppen som vanligt, strax före sex. Solen sken och det var hög sval luft när jag stack ut näsan. Det var oförskämt tunt i trafiken och jag svängde i god tid in på parkeringen ute på Lidingö. En helt okej start på en dag. Det har egentligen inte funnits något under dagen som grusat denna känsla. Jag har jobbat med lugna och fina ungdomar. Haft tid för kaffe från min plåttermos, petat i mig lunch och lyssnat på radio mellan varven. Det kändes nästan som om jag hade ett helt normalt arbete idag. Jag hoppas att samma ande nästlar sig in under kläderna imorgon.

Jag har ont i en tå. Den är blå.

Adjö!