Jag har sovit ut. Sanna mina ord, det behövde jag. Jag tror inte det finns något som är bättre än att få vakna av sig själv. Få vakna, dra sig och ligga kvar en stund till...om man vill. Härligt! Jag kände till och med att jag sett fram emot en frukost där jag fick äta mina smörgåsar i min egen takt och inte efter klockan.

Fotografiska har förlängt sin utställning med Annie Liebovitz. Det hade uppenbarligen inte nått fram till alla dem som stod i den ringlande kön utanför entrén idag. För dem var det fortfarande sista chansen den här helgen. Ja, jag var ju en av dem som trodde detsamma. Visserligen hade jag redan för en månad sedan sett utställningen, men då i sällskap av små gulliga barn som tog allt för mycket av min uppmärksamhet. Jag ville vara lite grundligare i min titt och gav utställningen en andra chans idag.
Det gjorde jag tydligen rätt i eftersom jag då fick chansen att se Sandy Skoglunds färgsprakande utställning The Artificial Mirror. Jag gillade den, så mycket kan jag säga. Att bilden inte längre nödvändigtvis behöver vara en symbol för sanning. Att man genom den digitala revolutionen kan ifrågasätta ett fotografis autencitet. Det är lajbans!

Idag slog jag också ett praktfullt rekord i mysstund med Siri-Lo. Vi hade ett moment. Hon tyckte om det, jag likaså.

På fredag smäller det. I studion ska det hållas fest utan dess like. Jag stod stum av beundran inför det arbete som lagts ner, när jag idag fick mig en förhandstitt. Jag stod stum inför det murriga nougatbruna kylskåpet som inhandlats för 100 kr. Stum inför den vägg av öl och sprit som staplats upp. Stum inför det detaljtänk som ägt rum i den festfixarens hjärna.
Det ska bli kul! Det ska det.

Nu ska jag se om jag kan få min hjärna att slappna av i den fullständigt överjävliga ljudmatta som grannarna bjuder på denna natt. Kanske vrider de snart ner. Kanske slutar de snart att skrika ööööhhhh på balkongen. Kanske.
Primater måste också få leva och roa sig.

Godnatt!