Jag börjar bli tjenis med snubben som har posten inne på Godispärlan. Jag hämtar paket där flera gånger i veckan och nu skiner han alltid upp lite när han ser mig. Det känns bra.
En gång när jag lämnade fram mitt körkort som id-handling för att få ut ett paket tittade han på det, sedan på mig och sa:
- Detta är inte du...
Sedan skrattade han. Tittade på mig igen och blinkade lite med ögat. Vi är bundis nu han och jag. Jag klandrar honom inte en sekund för att ha tvivlat på rimligheten i att jag är jag på min legitimation.
För när jag skulle förnya mitt körkort för sex år sedan, såg jag inte ut som nu. Jag försökte få håret att växa ut och det vet vi ju alla hur man ser ut när håret är i en mellanperiod mellan kort och längre. Inte 100 % -igt liksom.
Inte gjorde det ju saken bättre av att de som utfärdar körkortet ansåg att min bild var ett par millimeter för stor. Detta resulterade i att de helt sonika tryckte ihop bilden på alla håll så att mitt huvud tappade form och blev helt runt. Klotrunt. Inte undra på att snubben på Godispärlan tittade en extra gång.

Ikväll har jag unnat mig. En härlig köttbit med en skiva fetaost som fick smälta ner över den i stekpannan. Potatis har jag också ätit, det var en månad sedan sist. Det var alldeles, alldeles underbart gott. Potatis är verkligen min rotfrukt. Den funkar till allt! Jag äter hellre potatis till köttfärssåsen och än spagetti. Så det var som en ljuv dröm att äta det idag igen. Jag tyckte faktiskt det verkade som att jag kände smaken på ett helt nytt sätt nu när jag längtat så efter den lille knölen.
Nu ska jag inte snöa in mer på det, men gott var det och jag log lite när jag åt.

Min tå är fortfarande blå.
Hej då!