Jag ska inte säga att det var dagen från helvetet, men jag tror eventuellt jag var och nosade på den. Idag var jag på en förskola som jag varit på många år förut. Jag såg lite fram emot att ställa upp mina saker i runda rummet eftersom jag brukar få vara ifred där och ljudvolymen är behagligt låg. Jag skulle mycket väl kunna säga att jag upplevde ett äkta antliklimax när jag anlände och istället blev visad till ett hörn bakom en hylla. Ett hörn beläget utanför soprummet i anslutning till en korridor där barnen passerade varje gång de skulle leka eller äta mellis. Ni kan själva räkna ut att ljudvolymen inte befann sig på den behagligt låga nivå som jag hade förväntat mig.

Lägg därtill att barnens mamma eller pappa deltog under hela eftermiddagens syskonfotografering. Jag skulle nog kunna påstå att det upplägget är djävulens påfund. Det säger sig självt att inget barn vill ägna mig och min förbannade Panda uppmärksamhet när mamma eller pappa precis anlänt efter en hel dags bortavaro. Det är helt logiskt att bli mammig eller pappig då, jag klandrar inget barn i den frågan. Men föräldrarna, vad tänker de på? Varje år undrar jag, varje år blir jag irriterad över hur hårda föräldrarna är i sin syn på barnens förmåga att kunna vara koncentrerade under dessa omständigheter. Varje år förvånas jag också över hur höga krav många av föräldrarna har på sina små. Jag menar hur lätt är det att klämma fram ett naturligt skratt när man sitter på en fäll en meter från kameralinsen, med en blixt i nyllet och ett gäng andra barn som sitter på kö och väntar på sin tur? 

Hur lätt? 

De föräldrar som knorrar över sina barns ansträngda, lite nervösa leenden i det läget borde ta tillfället i akt att själva placera sig i en sådan oangenäm situation lite då och då.

Slut på meddelandet.

Godnatt!