Idag var en dag, som gjord för utflykt. Efter att ha snuddat vid Knugens palats tidigare i veckan kändes det helt rätt att åter styra kosan mot Ekerö och Drottningholm. Säga vad man vill men familjen Bernadotte har en bra mycket större trädgård än de behöver. Jag och fröken V ägnade ett par timmar åt att vandra runt ägorna. Visserligen stannade vi till för att smutta på en kopp kaffe i halvtid, men den är bra stor ändå, trädgården. Klippta buskar, fontäner och vita statyer i parti och minut, och mitt i alltsammans utspelade sig dödsdansen i form av en Kanadagås som kämpade för sitt liv vid vattenbrynet. Kontraster. 

Den låg där på rygg, med bröstet blottat och hjärtat rusande. Antagligen var den lika rädd för vad som höll på att hända med livet som för mig när jag försiktigt närmade mig för att se vad som stod på. Tillslut lyckades den krångla sig över på rätt köl, huvudet hängde och vingarna darrade. Jag stod och bevittnade en dödskamp. Vad hade hänt med den stackars lilla Kanadagåsen strax innan jag kom dit och såg? Jag kände mig vanmäktig inför det jag såg, vad kunde jag göra? Den flaxade till ett par gånger och damp ner i vattnet, där dansade den ett sista varv innan den till slut slöt ögonen för gott.

Det påverkade mig. Jag har tänkt på den flera gånger sedan jag kom hem. Tänkt att den fortfarande ligger kvar där på ytan. Det var en märklig och sorglig upplevelse på en annars riktigt trivsam dag!

Godnatt!