Kent verkar ha det hektiskt på jobbet. 

Jag har inte haft det allt för stressigt idag faktiskt. Visserligen har min dag varit fullbokad men det har varit lättarbetat och smidigt. Inte speciellt höga ljudnivåer alls. 

Självklart är det så att jag har olika sätt att tala till barn i olika åldrar. De lite större klarar av att ta regi medan samspelet med pyttarna oftast är helt och hållet beroende av hur mycket jag bjuckar på mig. Det är då min medhjälpare Pandan är oslagbar! Den hjälper mig att få de små pyttarnas uppmärksamhet, den hjälper mig att få dem att skratta. Utan Pandan är jag ingenting på förskolorna.  Utan Pandan som pruttar faller jag platt.

De senaste två dagarna har jag varit på en skola där majoriteten av barnen varit lite större därför fick Pandan fick stanna i bilen. Jag måste ha missbedömt åldrarna, för plötsligt ser jag att dessa små pyttar ändå gör entré i ett par klasser. Då ångrade jag bittert att Pandan låg kvar i sin påse ute i bilen. Jag känner mig helt naken utan denna lilla svartvita tingest! Idag fungerade det visserligen bra ändå eftersom barnen var välartade pyttar som satt som små ljus och tittade mig stint i kameralinsen. I fortsättningen kommer Pandan alltid att finnas inom räckhåll! 

Godnatt!