Det är på den här sortens ställen man blir bjuden på pizza klockan kvart över tio en torsdagsförmiddag. Efter en helvetesvecka kändes det skönt att få komma till en arbetsdestination med lite medmänsklig värme och omtanke. Där man efter inledande handslag och hälsningfraser får frågan om Kaffet. Den frågan jag vissa dagar bara går och längtar efter att få, kom helt naturligt redan innan jag fått av mig jackan idag. Sådant värmer ett gammalt fotografhjärta.

Idag jobbade jag på snabbt! I vanliga fall är det en bra sak. Då kan fröknarna och barnen återgå till sina dagliga rutiner utan att jag är där och stör. Idag ilade jag så fort att en av de ansvariga på förskolan sa: Synd att det gick så fort faktiskt, för vi ska bjuda dig på pizza.

Under alla mina sex säsonger i det här yrket, är det aldrig någon som erbjudit mig det. Jag blev alldeles varm i själen och den den känslan bara tilltog när hon fortsatte genom att säga: Men jag ska se om de kan skicka hit en pizza tidigare så att du kan äta innan du går.

När jag packade ner sista sladdvindan stod det en varm pizza på bordet till mig. Visserligen med ett glas apelsinjuice som tillbehör men det hällde jag lite obemärkt ner i en blomkruka när ingen såg. Jag är ju som bekant allergisk mot all tänkbar citrusfrukt. 

Jag kunde bara inte säga nej när de ställt upp allt så fint. Jag var så tacksam och juicen stod liksom bara där innan jag ens hann säga ifrån. Jag tror inte att någon kommer att märka av mitt tilltag, inte ens blomman själv. Det är vad jag hoppas i alla fall! Pizzan var den godaste jag ätit på mycket länge och sedan levde alla lyckliga i alla sina dagar!

Nu ska jag sova en stund för att orka upp med tuppen.

Godnatt!