Idag var det med nöd och näppe jag kunde göra mig förstådd på jobbet. Rösten var minst sagt hes och opålitlig, tur att det var en kort dag i Stockholms centrala delar.

Det har varit en vacker höstdag med sol från en klarblå himmel. Det står förmodligen inte på förrän mina sommardäck glider runt som en Barnängstvål i morgonhalkan, jag får ta det försiktigt. Idag fick jag skrapa rutorna innan jag pep iväg. Jag borde nog låta gamla Bettan få broddar snart, helst innan Tyskvintern.

Eftermiddagen gick i sakta mak. Fröken H och Siri-Lo dök åter upp och jag blev bjuden på en hiskeligt god Kardemummamuffins. Vi tog en promenad i finvädret och det räckte liksom för att jag skulle bli lite matt en dag som denna. 

Jag har vilat några dagar från träningen nu när jag är krasslig. Ibland känns det jobbigt att hålla upp, men jag vet att det bara gagnar mig att ta det varligt vid sådana här tillfällen. Det vore så onödigt att dra på sig något extra sjukligt bara för att jag inte har vett att vila när kroppen säger ifrån.

När mitt jobb tunnar ut om nästan exakt en månad ska jag ta mig samman igen. Börja träna så som jag föresatt mig. Visst har jag tränat och varit duktig under den här perioden också, men inte på det sätt jag velat. Det ska bli ordning och reda snart igen, det känns faktiskt rätt skönt. Jag känner att jag ser fram emot det!

Nu ska jag vila lite till.

Godnatt!