Jag har precis tittat klart på dramatiseringen av Lillemor Östlins liv under 1960- och 1970-talet. Berättelsen om Hinsehäxan berörde och var sorglig på många sätt. Det är lätt att förstå hur man kan hamna i hennes situation när man är desperat i sin iver att försörja sina barn och ge dem tak över huvudet. För er som inte sett den kan jag rekommendera er att ta en titt på SVT Play där den ligger kvar ett tag.

Det var mycket riktigt en lite vitare värld som mötte mig i morse när jag drog upp rullgardinen. Visserligen inget tjockt täcke som utlovat, men ändå, lite snö. Tillräckligt för att se små spår av fröletare på balkongen och tillräckligt för att behöva borsta av gamla Bettan inför jobbet.

På tal om Bettan. Ni som följt mig vet ju att jag stannade till i Eksjö och köpte svindyra vindrutetorkare strax innan jul. Jag blev lovad att de skulle hålla längre och att man definitivt skulle märka skillnad i jämförelse med de billigare bladen. Det ska jag säga er, var det största skämtet jag utsatts för på länge. Torkarbladen är fullständigt värdelösa och de lämnar redan efter sig gråa sjok av snöslask och smuts på rutan. Jag är besviken.

Därmed säger jag godnatt!