Solen har visat sig på himlen vid flera tillfällen den här helgen. Minusgraderna har också anlänt. På sina ställen har det till och med varit snorhalt och man skulle kunna kalla det vinter. Jag har behövt plocka fram mina varma kängor och funnit dem välbehövliga tillsammans med mössan långt nerdragen över öronen. Är det månde vintern vi skådar? Detta lilla puder av millimetertjock snö som täcker Stockholmstrakten. Jag läste att SMHI lovade ytterligare minusgrader och snöfall framöver, men jag har lärt mig att ta deras prognoser med en nypa salt.

Vädret i helgen har med andra ord lämpat sig väl för friska promenader av allehanda slag. Dessutom har det varit lite kunglig touch på promenaderna detta veckoslut. Fröken V visade mig Noors Slott och Söndagspromenaden bar av till Haga Slott och en titt på Victoria och Daniels lilla krypin. Det är märkligt ändå hur min syn på slott skiljer sig från verkligheten. Kanske är det min något naiva tanke om slott med tinnar och torn som är en smula omodern, men varken Noors Slott eller slottet på Haga påminner ett uns om det som jag tänker mig är själva essensen av ordet slott. Jag inser att det börjar bli hög tid att uppdatera min barnsliga slottssyn.

Jag har också haft det stora nöjet att få vara med i tillverkningen av egna kroppkakor. Som liten minns jag glädjen när mormor sa att det skulle bli just detta till middag. Det är och förblir något av det godaste jag vet. Jag kommer ihåg att mormor alltid tyckte det var lite bök och stök i tillverkningsprocessen, och efter helgens bestyr kan jag ana ungefär vad hon menade. Trots detta, kändes det inte som att det var för mycket meck för att låta bli att göra dem igen. Dessutom är det ju så att de är lite för goda för att låta bli. Det lär bli kroppkakor med skirat smör och lingonsylt fler gånger på det Carlqvistska bordet.

Därmed tackar jag för i afton.

Godnatt!