Idag köpte jag för första gången på länge en hederlig Arbogapastej. När jag gick in i butiken var jag inte medveten om att jag faktiskt hade längtat lite efter något annat än ost som pålägg. Det var först när jag kom hem och satte tänderna i smörgåsen som jag förstod det. 

Leverpastej, ett underskattat pålägg. Jag kastades 25 år bakåt i tiden på en sekund. I samma ögonblick som smörgåsen snuddade vid smaklökarna satt jag i en värmestuga någonstans i den svenska fjällvärden. Från koppen som stod på det lackade furubordet rök det av varm choklad. Det doftade fukt och mat, i en salig blandning. Mössan kliade och kinderna vara rosiga av fartvinden. 

Likt Marcel Prousts Madeleinekaka, fick leverpastejmackan mig att minnas min barndoms påsklov. Då liftkortet satt stadigt runt armen i sin ficka och fuskpolon var lika hemmastickad som varm runt halsen. Mellan tuggorna kunde jag tydligt höra liftbyglarna susa runt nere vid sitt vändhjul, förnimma smaken av arméns hudsalva på läpparna. Påtagligt verkligt kunde jag också känna vantarnas läder mellan framtänderna. Solen sken och det kittlade i magen av lycka när jag kastade mig ut för backarna.

Imorgon ska jag ta en smörgås till.

Godnatt!