Händerna på ratten, annars åker man i diket. Uppenbarligen var det någon som tappade fokus på väg ut mot Tyresö denna förmiddag. 

Jag känner mig lite vemodig i kroppen. Jag tänker mycket på morfar om dagarna, han fattas verkligen. Speciellt nu på vårkanten när det händer saker i naturen. Morfar var och är fortfarande, så starkt förknippad med naturupplevelser och känslan av årstidsförändringarna. Han var mer eller mindre ett med naturen där han gick och strosade vid sommarstugan från tidig vår till sen höst.

Det är en märklig vår i år. Mycket har förändrats vid vår sommaridyll på småländska höglandet. En av våra grannar gick också bort för några veckor sedan. Trots sin inbitna stockholmsdialekt var han en lika självklar del av sommaren i Småland, som solen och humlorna. Han och hans fru har så länge jag kan minnas och lång tid dessförinnan, tillbringat somrarna som våra närmaste grannar. Vi har diskuterat kräftfångst och fiskevatten. Haft delad vårdnad om gräsklipparen och hjälpt varandra i ur och skur om somrarna. Det känns märkligt, jag har nästan svårt att förstå att även han är borta. 

Livet går vidare och jorden fortsätter att snurra. Men min värld är lite annorlunda i år. Man blir så smärtsamt medveten om sin egen existens och skörhet när döden drar förbi med sin kappa. Så medveten om att generationerna växlar, yngre tar vid. Det betyder inte nödvändigtvis att det blir sämre, bara annorlunda. Det tar ett tag att vänja sig. Men det kommer att bli bra, så småningom. 

Godnatt!