Jag ska inte sticka under stol med att jag bävade inför det oundvikliga, begravningen. Att ta farväl av morfar kändes otroligt viktigt, men ändå var det något som tog emot. Jag ville ta farväl, men inte släppa taget, det gjorde helt enkelt lite för ont.

Aldrig har jag upplevt något som var så vackert och stämningsfullt och samtidigt så fruktansvärt plågsamt. Den intensivt röda tulpanbuketten på kistan hade stänk av Anemoner och körsbärskvistar. Jag är säker på att morfar hade tyckt om den. Det var ett varmt och fint farväl i kretsen av de närmaste. Det är i dessa stunder man verkligen känner att blod är tjockare än vatten. Morfar, min kära morfar du är otroligt saknad. 

Dagen efter en så plågsam anspänning var det skönt att åka ut till sommarstugan och samla lite kraft och energi igen. Isen låg fortfarande tjock över sjön men hade börjat smälta lite på ytan. Det blåste kallt och termometern visade bara några få plusgrader. Vi hade tagit med oss lite fika, mor och jag. En rykande varm kopp kaffe med tillhörande äppelmunk avnjöts i uterummet vid verandan. Än värmde solen ingenting, den visade sig faktiskt inte ens framför molnen. 

Äppelträdet fick sig en omgång med sekatören, så nu får vi bara vänta och se om äppelkarten blir gladare och växer frodigare i sommar.

Godnatt!