Idag stod jag utan bokningar och för att inte verka vara en latmask passade jag på att dra mitt strå till stacken vad gällde återvinning. Tre kassar med plast, metall och glas åkte ner i avsett kärl och på hemvägen lät jag petflaskorna flöda in i ICAs pantmaskin. Det kändes bra att få iväg allting och utöver min egen klapp på axeln fick jag också ett kvitto på mina insatser som täckte ett paket kaffe och sex ägg.

I höstas tyckte jag att min Stevia (sockerplanta) hade gått överstyr i sitt växtsätt och jag tog fram saxen. Det visade sig vara ett ödesdigert beslut som slutade med att den vissnade ner och dog. Idag hittade jag små, väl förvarade frön från densamma. Som pyttesmå fallskärmar låg de där i plastburken och väntade. Givetvis gjorde jag slut på deras längtan att hamna i jorden och nu står de bland de andra jiffybriketterna i mitt minidrivhus. Jag är otroligt spänd av förväntan. 

Ni som följt mina betraktelser genom åren har kunnat följa min och Stevians relation. För ett par år sedan var det inte ens tillåtet att sälja den i vanliga växtbutiker. Livsmedelsverkat satte P för dess framfart och man kan bara spekulera i vad det berodde på. Personligen tror jag att sockerindustrin darrade en aning när de insåg att gemene man kunde köpa sockerplantan och utvinna sötningsmedel som dessutom troligtvis måste klassas som nyttigare än det vita sockret. 

Numera är det alltså tillåtet att sälja växten utan förbehåll och jag har sett att Stevian medverkar som sötningsmedel i allt fler produkter på marknaden. Precis som jag förutspådde när jag skrev om det för ett par år sedan. Egentligen är det ju märkligt att man först nu nosat sig fram till ett naturligt sötningsmedel, som inte innehåller några kalorier. Problemet med det vita sockrets skadliga effekter har ju debatterats i årtionden.

Det var allt för idag!

Godnatt!