Idag har jag arbetat ute i skärgården. Djurö låg så långt ut i kustbandet man kunde komma visade sig. Mellan mig och Östersjön låg endast ett par snöbeklädda öar. Det tog ett bra stund att ta sig dit. Småvägarna var hala som såpa och hade inte sett röken av en sandbil på den här sidan julafton. Jag ska villigt erkänna att jag var riktigt glad över de, för säsongen införskaffade dubbdäcken satt som vassa klor under gamla Bettan. På sina ställen kände jag hur bilen trots detta gled längs vägrenen i de knappt märkbara backarna.

Här ute, vid strandremsan låg alltså det hus som stod på dagens agenda. Ett hus som det visade sig att ägaren lämnat vind för våg för ungefär sex år sedan. Det var inte färdigställt och takpappen fladdrade på sina ställen löst i vinden. Över poolen en bit bort hade höststormen fällt ett träd. Källarvåningens plastskydd hade gett med sig och stod vidöppet för vem som helst. 

Men vilken vy! Egen brygga och en gigantisk veranda i kvällssol. Gästhus, bastu och båthus. Det sistnämnda visade sig innehålla två vattenskotrar som blivit kvar sedan huset lämnats. Lika storslagen som vyn över vattnet var, lika sorgligt kändes det att gå omkring där. Tron på kärleken hade försvunnit och därmed skaparlusten som krävs för att färdigställa ett påbörjat husbygge. Allt stod kvar som det gjorde 2006. Den enda skillnaden var att byggställningarna hade fått ett täcke av mossa. Utropspris nio miljoner.

Godnatt!