Det blev ju en trevlig påskhelg trots allt. Inte en enda påskkärring så långt ögat nådde dock. Men det gjorde ju detsamma för jag hade ändå inget godis att bjucka på.
Med en sol som vräkte ner från en klarblå himmel åtnjöts frukost på balkongen i sällskap av en morgontrött liten Ronja. Varför smakar allting lite godare bara man kommer ut i friska luften? Trots att lägenheten bara ligger på en armlängds avstånd så utvidgas smakintrycken till något som inte går att jämföra med inomhusätning.

När jag startade min träningsperiod i augusti förra året gjorde jag en rusning uppför Hammarbybacken med påföljd att jag höll på att avlida av ansträngning. I sann påskanda med tillhörande späkning, beslutade jag mig nu för att göra ett nytt försök att ta mig springandes upp på toppen. Om inte annat så för att bli av med lite överbliven påskfrustration. Det kändes lite motsträvigt att snöra på sig träningsskorna när jag visste vad som väntade. Men det kändes aningen bättre när jag kom att tänka på att denna topptripp också skulle kunna bli ett kvitto på om det gångna halvårets träning gett något resultat rent konditionsmässigt.

Hammarbybacken låg långt ifrån öde. Flera picknicksentusiaster hade slagit sig ner på sluttningen och såg ut att njuta av det sköna påskvädret.
Så var det alltså dags. Jag passerade en snöhög stor som en buss på vägen upp. Jag hann tänka att det faktiskt gick lättare än beräknat. Väl uppe på toppen var jag givetvis trött, men inte i närheten av den utmattning jag kände då jag sprang upp i augusti. Vilken lycka! Kroppen har uppenbarligen tagit till sig min konditionsträning på ett ypperligt sätt. Glädjeyran blev så stor att jag sprang ner och upp en gång till.

Kvällen innefattade middag med fröken R på en soldränkt balkong. Det enda som påminde om påsken i den rätten var väl kycklingen, som fått puttra ihop med kokosmjölk, curry, spiskummin, paprika och färsk mango. En riktigt bra avslutning på 2011 års påskafton.

Idag skulle Ronja få träffa sin matte igen. Det var ett kärt återseende kan jag lova. Inte för att vi på något sätt vantrivts ihop, utan för att hon älskar sin matte över det mesta i tillvaron.
Fröken S, tillika Ronjas matte, och jag hämtade mat från gamla stammishaket Därmed Pasta och avhandlade besöket i N.Y i minsta detalj. De hade utan tvekan haft en bra vecka och det gjorde mig glad att förstå.
Proppmätt och pratlättad återvände jag så hem utan Ronja. Det är inte utan att jag saknar henne lite redan. Hon är sällskaplig, mysig och väldigt vänlig. Du är välkommen tillbaka snart igen lilla vän!

Godnatt!